Mycket har sagts om ursprunget till karaten. Nämnas bör att idag existerar ett flertal olika stilar av denna japanska kampsport. De olika stilarna skiljer sig olika mycket åt men alla har några specifika särdrag. Vår stil kallas Kyokushin och är relativt ung. Läs mer om vår stil under fliken Kyokushins historia.
Den traditionella uppfattningen är att utvecklingen började någonstans i Indien på 500-talet. Legenden berättar om den indiske buddhistmunken Bodhirdharma som vandrade till Kina för att där befästa buddhismen. Bodhirdharma anlände till klostret i Shaolin-szu där han började undervisa zen-buddhism. Förutom detta lärde han även ut fysiska övingar som bestod av mystiska armrörelser utförda under andningskontroll.
Det visade sig snart att övningarna efter otaliga upprepningar ledde till mycket god kroppslig förmåga. Antagligen hade Bodhirdharma under sin uppväxt i krigarkastet fått lära sig den indiska knytnävskonsten vájramushti. I någon mån var det nog den som inspirerade honom att ge Shaolinmunkarna dessa övningar.
Dessa första övningar torde vara ursprunget till den kinesiska kampkonsten Kung-Fu, kempo på japanska. Från Kina spred sig Kempo norrut till Mongoliet, österut till Korea och sydöst till Okinawa. Så småningom nådde det Japan, runt 1200-talet, där det blev omåttligt populärt.
För att kunna försvara sig mot rövare och ockupanter kombinerade okinawaborna kempo och det inhemska kampsystemet tode till det som idag kallas karate. Under århundradenas lopp har Okinawaborna fortsatt att utöva olika stilar av karate och vapenkonster. Först 1901 började karate tränas officiellt på Okinawa. Grundaren av Shotokan karate, Gichin Funakoshi, exporterade strax därefter karaten till det japanska fastlandet varifrån den nu erövrat hela världen.