I första omgången ställdes jag mot en koreansk fighter som enligt förhandsinformationen var lika lång som jag men något tyngre. Min intention var att vara rörlig och vinna matchen utan att gå i strid alltför mycket för att undvika skador. Men väl på mattan utvecklades fighten till något helt annat. Koreanen inledde mycket intensivt och jag beslöt mig för att svara, det hade tidigare i omgången visat sig att dommrna tog väldig snabba domslut så jag kände mig lite stressad. Efter knappt minuten kände jag att mina tekniker satt bra ioch att matchen var min. Jag försökte få till ett ippon-avslut på matchen men ingen av sparkarna satt tillräckligt bra.
Min andra match var mot Noricihika Tsukamoto sensei som inte behöver någon närmare presentation. Min strategi var att försöka störa honom genom att pressa och sätta mina tekniker oavsett vad han gjorde. Inledningsvis fungerade detta bra och jag kände att han blev frustrerad. Med bara några sekunder kvar av matchen drog Tsukamoto igång en serie med knän som följdes upp av en do mawashi geri. Jag såg sparken komma och vek åt sidan men lyckades inte komma undan utan blev träffade i bakhuvudet, ippon til Tsukamoto.
Min första match gick mot Melissa McLean från Australien.Det kändes nervöst och lite spänd men ändå ok. Jag var beredd på en rörlig fighter med poäng-karatestil enligt World Cup DVD:n…men det skulle visa sig bli annorlunda. Hon låg nära från första början och körde på med slag och lowkick Det var inte så tungt men jag fick inte avståndet jag ville ha och jag fick inget gjort .Jag började attacker med armbågarna, då försvann hon och jag trodde att den rörlig Melissa nu kom fram, men när det var 50 sek kvar och jag skulle sätta efter henne för att jaga dem sista sekunderna var hon där igen och slog och slog och lutade sig mer och mer framåt. Då testade jag men en hiza geri jodan och ….den satt! Jag blev lite fövånad när hon druttade i mattan men så lättad och glad…..första matchen vinst med ippon….underbart!
Andra matchen var mot Emi från Japan en 17 åring som jag inte sett tidigare. Denna gången var nervositeten nästan borta, men med nackdelen att jag hade svårt att tända till… Emi körde "Japanese style" full fart framåt. Inte så hårt, men en intensiv ”Energyser bunny” är det enda jag kan säga om det. Jag brukar ju inte fightas mot mindre tjejer, och framförallt inte med den stilen som användes av Japanskorna. Jag fick inget gjort, backade mest för att försöka få plats med någon teknik, men det såg illa ut…jag testade nära med armbågarna, men fick med en gång en varning för att ha träffat henne på hakan… Efter två korta minuter, vinst för Emi och ett snopet slut för mig. Men som sagt, jag fick ju inget gjort….
Jag blev rätt besviken då, men nu, med lite perspektiv är jag glad att få ha varit med.
Det trodde jag ju inte när det var dags för uttagningarna….att få vara med på VM….rätt häftigt 😉 Tack för mig och tack för stödet från läktaren och sidan av mattan!!!
Första matchen var mot Adriano från Brasilien. Han visade i World Cup att han är snabb och har en väldigt bra do-mawashi geri (offerspark). Eftersom han var nästan 10kg lättare än mig, borde hans plan att vara rörlig. Jag bestämde mig då för att jag inte skulle fightas på kraft utan mera avslappnat så att jag blir lite snabbare och får ett bättre teknikflöde. Matchen startade och han var kvick i sina tekniker även om det inte kändes något. Men han var lite mindre rörlig än vad jag väntat mig. Jah kände ganska snabbt att han inte tyckte om mina chudan slag. Och redan efter 30 sek hade han provat alla sina tekniker och jag visste att nu skulle det inte bli värre. Jag fick in en jodan-mawashi-geri som halvträffade och visste att nu skulle han höja sin guard en aning. En kombination med sparkar och slag mot magen fick han att tappa luften. En wasari till mig och det kändes klart.
Jag stressade inte upp mig utan fortsatte att fightas ”lätt”, för att slippa skador. Och ganska snart satt en kombination igen och ett knä mot huvudet som tyvärr träffade pannan istället för hakan. En wasari till och en skön ippon vinst till mig.
Nästa match var mot Ryutaro Hirayama, en japan som är känd för att vara väldigt stark och väldigt väldigt aggressiv. Förstod att jag måste övertyga för att få en förlängning eller ta en poäng för vinst. En jämn match skulle sannolikt resultera i en förlust mot hemma japanen. Han vägde 7kg mer än mig, men jag kände mig oerhört stark och var inte oroligt för att inte kunna svara hans aggressiva fightingstil om det skulle behövdas. Jag valde att försöka ta det lite lugnt i början av matchen för att sedan öka när det var en minut kvar och sedan köra ut och över honom sista 30, och kanske kunna få utdelning för mina chudan-mawashi-geri. Det började precis så som jag hade tänkt mig, han körde på i 110 direkt från början. Och det var svårt att stå emot. Jag följde med och försökte gå runt. När jag kunde, svarade jag med hårda insidan lowkick för att inte vara för passiv i domarnas ögon och för att störa hans fight.
Tiden gick och jag växte inombords. Även om han pressade mig, kändes det ingenting, och jag kände mig fortfarande ”fräsch” och pigg.
Med en minut kvar började jag utmana mer, och jag kände direkt att mina slag satt bra i hans mage. Hörde hur Sempai Magnus ropade att det var 40 sekunder kvar. Nu var det dags att köra igång. Jag hann inte ens börja, han hade kurat ihop sig lite grann p.g.a. mina slag och utan att tänka satte jag min hiza-geri-jodan perfekt. Han ramlade ihop, kom upp, för att sedan ramla ihop igen. Ippon och vinst till mig
Tredje matchen var mot Valeri Dimitrov. Presentation är överflödig. Äntligen skulle jag få mäta mig med honom. Förstod och nästan räknade med att bli knockad, men det gjorde ingenting. Jag hade bestämt mig för att inte försöka fly eller fightas ”safe” som de flesta andra har gjort. Jag tänkte möta honom där han är som starkast och där även jag känner mig som starkast; närdistans och korta slag. Valeri lätt mig slå i början och blockerade mest, men snart var det igång och han tryckte på med hårda slag och tunga klackar. Men det var inte så hemskt som jag hade föreställt mig. Visst tappade jag luften någon gång, men det var inte mer med det, utan istället växte jag och kunde koncentrera mig på att anfalla med hårda slag, insida lowkick och några försök med att träffa med jodan sparkar. Valeri var stark i kroppen, men jag kände och hörde hur mina slag satt. Från mattkanten hörde jag att mina insida-lowkick såg bra ut och störde honom. Det var inget som jag själv märkte, men jag fortsatte att sparka trots att foten var rejält svullen sedan japanmatchen. Valeri sparkar var snabba och oberäkneliga, jag chansade inte utan blockerade huvudet säkert varje gång och tog sparkarna mot kroppen istället. I slutet fick han lite driv på mig med sin mycket intelligenta och tunga fighting. Fyra domare av fem röstade på Valeri och VM var över för min del.
Men jag var nöjd ändå, jag hade mött min idol och en av världens bästa och gjort det bra. Det är svårt att tro på vinst inför en sådan här match, man tror att man skall bli överkörd. Men nu vet jag bättre och nästa gång siktar jag högre.
Ett stort tack till alla supportrar som åkte ner till Tokyo för att heja på oss svenskar, ni hördes! Och ett stor tack till landslagscoach och klubbmedlemmar som hjälpt oss på vägen!!!
Första matchen mötte jag Noor Aslam Noor från Pakistan. Jag hade inte hört något om honom innan, men visste att han var mindre än mig, både till längd och vikt. Det kändes bra att få starta VM med en sådan match. Nervositeten var inte obehaglig utan snarare en skön känsla som taggade mig och inte så stressande som det kan vara ibland.
Och så var det dags, matchen började lite försiktigt, men jag märkte snabbt att min motståndare hade respekt för mig och mina tekniker. Jag kunde slappna av och testa lite olika tekniker. Jag lyckade få in bra kombinationer med knä och slag som gav två wasari Att avsluta innan matchslut är alltid skönt.
Sen var det dags för den stora prövningen Donatas. Han visste jag betydligt mer om och han är en stor och duktig fighter med mycket erfarenhet. Nervositeten kändes lite annorlunda mot Donatas. Jag hade mycket respekt samtidigt som jag intalade mig att köra och tänka att det inte var värre än förut.
Sagt och gjort, så var det dags. Jag började med några låga sparkar och försökte hålla en mellandistans med korta mae-geri. Det är ju tyvärr också rätt avstånd för han och hans hopp-knän mot magen. Vi krigade och bytte tekniker ett tag, men i slutet på första ronden får han in en jodan-mawashi-geri och matchen är avgjord.
Jag känner mig ändå ganska nöjd med min insats. Värre än så här blir det inte. Det är bara att ta nya tag och sikta på nya mål och ta med sig erfarenheten från denna tävling