Det var många minnesvärda matcher på vårt elfte VM. Det fanns matcher med spänning, bra teknik samt en hel del oväntade resultat. Men vikt- och åldersskillnader är definitivt något som kom att karakteriserade tävlingen.
En nyhet på detta VM var att det deltog inbjudna deltagare från Kyokushin World Union (KWU), alltså en annan organisation än vår. Det innebar att en del nya namn dök upp, konkurrensen blev tuffare och att antalet deltagare utökades från 128 till 160. Vägen till världsmästartiteln blev med andra ord lite längre.
Det var duktiga deltagare som KWU deltog med. Det räckte dock inte hela vägen fram till toppen, men på vägen besegrade de några av våra bästa Ett sådant exempel var när Europamästaren Marius Ilas neutraliserades skickligt av Artem Nazaretian från Ryssland, som tog hem segern på vikt. Matchen innan hade han besegrat legenden Trampov från Bulgarien, 50 år och 20 kg tyngre. En fantastisk insats med tanke på sina blygsamma 72 kg
Några andra som var duktiga detta VM, var japanarna. Redan förra VM:et såg vi en glimt av deras nya generation fighters. Men detta VM hade de blommat ut helt och hållet. Dessa unga krigare visade resten av världen vad Kyokushin kommer att handla om i framtiden. De hade ett styrka, attityd och framför allt ett tempo, som vi inte sett tidigare. Och en riktig skräll blev det när Shota Maeda med sin 75 kg besegrade storfavoriten Valeri och placerade sig, så småningom, på fjärde plats. En annan duktig Maeda var storebror Yuki Maeda som krigade intensivt med Rasmus Bergström i drygt en minut innan han avgjorde matchen med en offerspark. Rasmus hade med samma teknik vunnit sin tidigare match mot Nyi Aung Win från Singapore. En match som Rasmus dominerade redan från start.
Det stora antalet deltagare satte press på arrangemanget och domarna, då tiden egentligen inte räckte till. Det resulterade bland annat i att tävlingens första matcher hade kortare matchtid och endast en förlängning. Dessutom var viktmomentet borttaget helt och hållet i rond 1 och 2. Domsluten kom kvickt och det var inte mycket som behövdes för att utse en vinnare. Många deltagare fick sina drömmar grusade innan de fått chansen att visa vad de gick för. Varningarna blev en av faktorerna som avgjorde många matcher. En sådan vinst gick till Jimmie Collin när han mötte Chong Lee Makki från Libanon. Jimmies motståndare höll fast i Jimmie för många gånger och drog på sig varningar så domarna kunde enkelt utse Jimmie som vinnare, redan i första ronden. Match nummer två en mot Tamas Popovics från Ungern blev annorlunda. Där fick han kriga för varje millimeter, något som såg ut att gå bra till att börja med. Men Tamas växte under matchen och efter första ronden hade han några domare med sig. Något som Jimmie inte klarade av att ändra i förlängningen och förlusten var ett faktum.
Japanarna var dominanta och tog hälften av platserna bland de åtta bästa. Ryssland tog en. De har alltid tillhört toppen men de fick se sig omkörda av Europa detta VM. Litauen knep två platser och Polen tog en. Den ryska stilen som varit så framgångsrik i många år, höll inte måttet denna gång. Och sannolikt var ryssen Ivan Bernikov långt ifrån nöjd med matchen mot Simon Pålsson. En match som han förvisso vann, men långt ifrån en självklar vinst. Simon gav tufft motstånd satte många bra lowkicks och var långa stunder den bättre. Men domarna tyckte annorlunda och efter förlängning utsågs ryssen till vinnare. Innan den matchen hade Simon besegrat Jan Jun Choi relativt enkelt. Koreanen inte hade mycket att sätta emot Simons styrka och vikt.
Svenskarna klarade sig första omgången men slogs ut i omgång två och tre (Jimmie startade i andra omgången) För våra nordiska grannar gick det både sämre och bättre. Norge hade förstärkt sin trupp sen senaste VM:et och deltog med två man, Kristian Söyland och Tor Andre Kvinge. En litet tecken på att Norge är på väg framåt. Men bägge slogs ut i första omgången. Danmarks Michael Meineche klarade en omgång men förlorade nästa. Bland de nordiska deltagaren gick bäst för var den rutinerade Brian Jacobsen som fick en bra start på tävlingen. Som många andra meriterade startade han i andra omgången. Där mötte han Bulgariska Lachezar som inte alls var intresserad av att utmana Brian. Nästa match fightades han en halvminut mot Holländska Michel innan han också gav upp. Det var först i fjärde omgången fick nån som ville möta honom på riktigt och då var det energiknippet Yuki Maeda. Brian hade fördel av 30 kg viktskillnad och använde det på ett bra sätt. Vinsten tog honom vidare till 5:e omgången där han också gjorde bra ifrån sig, men tappade matchen och ryssen Nazar Nasirov gick istället vidare.
Norden har en bit kvar att gå för att kunna möta världseliten på mattan, men vad det gäller supportar så är vi en bra bit på väg. Det var var kul att se hur många engagerade supportrar som tagit sig till Japan detta VM, det måste vara rekord. Det var stor inspiration att höra hejaropen när våra nordiska fighters var på mattan. Kul om den trenden kunde hålla i sig.
På damsidan hade det också skett en ökning av antalet deltagare, från 32 till 43. Damerna gjorde sitt 3:e VM och har en annan typ av uttagning än herrarna. De representerar sin världsdel (ex.Europa) i stället för sitt land (Sverige hade ingen deltagare med). Damerna har dessutom mindre pokaler och lägre prispengar. Det är med andra ord en viss skillnad på herrar och damer. En skillnad som dock inte syns i fightingen. Tjejerna har utvecklats enormt på senare år och detta VM visade de upp något så otroligt som en 16-åring som tog sig ända fram till finalen, en liten fingervisning om vad nästa generation har kapacitet till. Inte helt oväntat så handlade det mycket om Japan resultatmässigt. I kvartsfinalen var en övervägande majoritet Japanskor, men det blev Ungern som till slut knep titeln världsmästarinna tack vare Csenge Szepesi. Hon har vunnit det mesta tidigare, så kanske var inte resultatet helt oväntat. Något mer oväntat och ett starkt minne från tävlingen var insatsen från Yui Kikukawa 17 år och Yuri Minamihara 16 år Dessa unga slagmaskiner visade en attityd och explosivtet, som gick utanpå det mesta. Yui tillhör stilen Ashihara, men Juri är ShinKyokushin och vi kommer nog att höra mycket mer av henne längre fram.
Foto: Louise Helmfrid
